»Det är guds straff,» tillade de som varit verksammast att åstadkomma det snöpliga afskedandet. »Låt oss lofva och tacka herran som nedergör våra fiender, Belzebubs barn.»
Karin Engelbert kunde icke skilja från sig något af de barn med hvilkas uppfostran hon nu var sysselsatt, men hon vågade ej upptaga flera, så gärna hon än önskat det och så väl hon ansåg det behöfvas. Hon nödgades likväl inteckna sitt hus, och snart hade inteckningarne växt till husets hela värde.
Af Brita kunde hon ej mera vänta någon hjälp. Hon nödgades tvärt om öka sina ansträngningar för att kunna göra den gamlas ålderdom sorgfri och glad.
»Skicka gamla Brita på fattighuset,» uppmanade någon, men då vardt mamsell Karin riktigt ond och bemödade sig ännu mer om att förljufva Britas dagar.
Den gamla tjänarinnan kunde ej mera gå ut, men på de stunder, då Karin var som ifrigast sysselsatt med barnens undervisning, hade Brita på senare tider börjat taga emot besök hvilka hon tycktes vilja dölja för Karin.
»Hvem var det som gick härifrån, då jag kom in?» sporde Karin en dag.
»Kors, det var en bekant,» svarade Brita buttert.
Karin sade ingenting, och ehuru hon tyckte sig bestämdt hafva sett en flik af fru Bloms stora svarta schal, fann hon dock den förmodan så orimlig, att hon skrattade däråt.
»Kära Brita,» sade Karin en annan gång, »är det möjligt, att pastor Mildner går och hälsar på här, när jag är frånvarande? Barnen påstå det, men jag säger, att de sett orätt.»
»Kanske att jag inte skulle få tala med hvem jag vill!» fräste Brita, hvars lynne alt mer försämrats.
