hennes försvarare alt fåtaligare, hennes anklagare och ormilde domare alt talrikare. Man fördömde henne slutligen nästan öfver alt.
»Det är för besynnerligt,» sade professor X., en af hennes få anhängare, »att alla människor nu igen skrika sitt korsfäst öfver Karin Engelbert, ehuru man borde kunna se, att hon gjort alt mera godt för hvarje år.»
»Käre du, det är inte värdt att du tar henne i försvar,» yttrade professorskan, »ty nog är hon en gudlös människa. Det kan man väl höra öfver alt i staden.»
Det var verkligen hvad man öfver alt hörde. De heligas arfslott hade sörjt för att detta utbasunades bittida och sent hos hög och låg, fattig och rik, alt naturligtvis till »guds rikes förhärligande».
Karin Engelbert fortfor att med samma nit vårda barnen, men stundom märktes någon oro i hennes förut oafbrutet lugna och glada väsen. Skulle de »heliga» hafva lyckats i sina ihärdiga bemödanden? Var hon kanske på väg att »väckas»? Nej, därom var lika litet nu som förut någon fråga, men hon började bekymras öfver sin ekonomiska ställning. Hennes goda hjärta hade fört henne längre än hennes tillgångar medgåfvo.
Hon hade i det längsta fortsatt med en och annan undervisningstimme i enskilda hus, en god förstärkning i inkomsterna, men småningom afskedades hon från desse timmar, den ene efter den andre. Man behöfde ej längre hennes biträde, hette det, och på många ställen var afskedandet ganska snöpligt. Detta sårade och bedröfvade henne och gjorde hennes penningbekymmer ännu svårare.
»Snart har den ogudaktiga människan icke mera tillträde inom familjerna,» hette det bland medlemmarne af De heligas arfslott.
