hennes hus hade sagts upp, och då hon icke kunde infria dem samt ej häller förmådde tillfredsställa sina öfriga fordringsägare, såldes både hus och bohag på auktion.
»Det var ju guds skickelse, att vi skulle komma öfver inteckningarne,» sade pastor Mildner, »och att detta kunde låta sig göra utan att verlden anar hvilka de rätte innehafvarne äro.»
»Herren har gifvit oss seger,» jublade fru Blom och tänkte på Tildas hatt.
»Tackom och lofvom herran!» tillade de öfriga af sällskapets styrelse.
Det dröjde icke länge förr än De heligas arfslott hade i Karin Engelberts forna hus inrättat en missionsanstalt för patagoniernes omvändande. Om de trasiga barnen i missionsanstaltens granskap bekymrade man sig icke, men man kom hvarje afton till samman för att hålla förböner för de i mörkret vandrande patagonierne, och på det att dessa förböner skulle kunna göras på ett fullt värdigt sätt, insamlades mycket penningar hos både vika och fattiga. I missionsskolan intogs endast ett fåtal lärjungar som där skulle få kostnadsfri undervisning.
»Kommer pastorn själf att undervisa i patagoniskan?» frågade fru Blom på fullt allvar.
»Herren ser nog till offret,» förklarade pastorn. »Hufvudsaken är, att lärjungarne öfva sig i de nya sångerna och riktigt lära sig bibliska historien för att bereda sig till sin heliga verksamhet bland hedningarne. Pengar fattas oss inte. Det har varit välsignelse med våra sträfvanden, och hög och låg komma nu till vår församling.»
»Ja, det tjänar till intet att strida mot den som gud själf utkorat till sitt redskap,» sade fru Blom med andaktsfull tillförsigt. »Lille, gode pastorn är ju så snäll
