och kommer till mig på en kopp kaffe i eftermiddag, så få vi närmare språkas vid.»
»Kanske att testamentet då kunde sättas upp?» föreslog pastor Mildner med sitt sötaste uttryck och med sitt mest saliga leende.
Ingenting kunde kufva Karin Engelberts mod och hennes förtröstan på framtiden, äfven om hon själf icke finge vara med om denna. De heligas arfslott hade nu fått öfverhanden och sökte böja samhället efter sina syften, men Karin var öfvertygad, att en annan tid skulle komma, då det människofördärfvande fromleriet skulle nödgas gifva vika för en friskare och sannare lifsåskådning.
»Hon är då ständigt lika underlig,» sade de vise i staden, de som icke fullständigt öfvergått till det heliga samfundet, men höllo med den som för tillfället hade makten. »Hon satt i lugn och ro i sitt eget hus och hade litet pengar efter fadern och kunde hafva lefvat godt ända till döddagar utan att behöfva göra ett skapande grand. Men så förstörde hon alt hvad hon ägde på de där trasvargarne som hon icke hade det ringaste att göra med. Och ännu tycks hon inte vara klokare. Nu bor hon i ett litet hål där nere i Svartbäcken och arbetar dag och natt med öfversättningar och hvad det kan vara alt för skrifverier och kan likväl inte låta bli att bråka med de fattiga barnen i trakten. Gud vet, om hon inte åter igen tagit till sig ett sådant där barnkräk.»
Karin Engelbert fortfor att vara lika underlig ända till sin sista stund, och ingen lyckades omvända henne.
——————
