Drottninggatan,» sade mäster Plank och frågade, om jag ville sitta inne i lusthuset eller utanför på gungbrädet. En pipa Gefle vapen skulle jag strax få. Eller kanske jag tyckte mer om att sätta mig där uppe i linden, där det funnes rum bland grenarne för ett halft dussin personer, och där man hade ej blott ett par rätt bekväma bänkar, utan till och med ett litet bord. Jag valde platsen i trädgrenarne.
Värden ropade på Kalle och varmt vatten, kardus och pipor, och snart sutto vi helt trefligt uppe i den store linden som sträckte sina grenar ofvan för staketet lika långt ut åt gården som in åt trädgården.
»Jag skulle tro, att man har utsigt här!» myste mäster Plank.
Jag såg ned åt trädgården, där det var rätt grönt och vackert och där jag just fick ögonen på en liten kärleksgud som höll vakt utanför en sida af lusthuset. Ena armen var afslagen, och näsan något skadad, men för öfrigt var det en rätt fager pilt, alstrad af någon okänd mästare i träsnideri och tillhörande det förr icke ovanliga slag af träbilder som prydde Stockholms enskilde trädgårdar.
Men under det jag såg på bilden, hvars naiva uttryck roade mig, satt min värd och rörde i sin toddy samt betraktade med tindrande ögon det stora skjulet med de många likkistorna. Det var sannolikt den utsigt öfver hvilken han skröt.
Aftonen var vacker, men något kylig, en svensk försommarkväll, och värden uppmanade mig därför att inte låta toddyn kallna. Jag lydde uppmaningen, hörde på hans prat och på sparfvarne, hvilkas högljudda gräl i grenarne tätt ofvan våra hufvud stundom öfverröstade mäster Planks klagomål öfver näringsfriheten och
