anspråk, lätja och oskicklighet i yrket. Själf träffades han i verkstaden en god del af dagen, men gesällerne påstodo, att det vore blott för att spionera på dem och få tillfälle att gräla öfver allting. Mäster Plank i verkstaden var en barsk karl och helt annorlunda än då han satt i linden, smuttade på sin toddy och öfvade gästfrihet.
En eftermiddag satt han åter i linden, och jag var åter hans gäst. Han var mycket belåten, tycktes det. Han hade haft mycket arbete under någon tid. En feberfarsot hade rasat i Katrinatrakten och ryckt bort många menniskor, i synnerhet omkring Nytorget och i de sanka trakterna vid Hammarby sjö.
»Den enas död, den andras bröd», sade Plank och gjorde ännu flera likkistor än vanligt. Han mäste taga flere gesäller. Äfven Kalle fick en medhjälpare. Det vardt svårare att hålla reda på verkstaden, och mästaren grälade ännu oftare och häftigare än förut; men han grälade med riktigt nöje, ty så lysande förrättningar hade han aldrig förr gjort, och när han slutligen på aftonen klättrade upp i linden, tyckte han sig vara en riktigt lycklig människa. Han funderade på, om han icke kunde sätta ned arbetslönen och höja priset på likkistorna.
Det var riktigt glada tankeöfningar, sådana med hvilka en välmående patron kan roa sig på lediga stunder. Det enda som förargade honom var, att Kalle och Janne ännu icke kunde göra något dugligt arbete. Dem hade han för bara födan och på dem skulle han hafva förtjänat mest, blott de kunnat göra något, »de oduglingarne».
Men ingenting är fullkomligt här på jorden, icke ens i snickeriet, och äfven likkisttillverkningen har sina skuggsidor. Mäster Plank måste nöja sig med att tills
