vidare förtjäna dubbelt eller tredubbelt mot förut och till framtiden uppskjuta att skörda tiodubbelt.
Under det mästaren från sin höga stånd- eller sittpunkt i lindens krona gjorde dessa på det hela ganska angenäma betraktelser, nalkades där nere på jorden en ung man som skulle komma att på ett lika oväntadt som betydelsefullt sätt ingripa i snickarens ställningar och förhållanden.
»Är mästaren hemma?» sporde den unge mannen som mötte Kalle i gårdsporten. Tonfallet af hans röst lät något främmande, och lärgossen stod och gapade. Men främlingen hade strax upptäckt mäster Plank i trädets grenar.
»Bon jour, mon oncle!» utropade han och styrde kurs på linden.
»Hvad är det för en apskalle?» mumlade mäster Plank utan att svara på hälsningen.
Den fransktalande såg icke ut som vanligt folk på Söder, knapt på Norr häller. Tillskärningen af hans kläder förrådde något utländskt, något som på den tiden väckte uppseende, och den grå hatten med sina dristigt uppvikta brätten satt mera käckt än brukligt var på ett väl friseradt hår. Det hela var något sällsynt, icke just ovilkorligen aktningsbjudande, ej häller alldeles löjeväckande, men kanske mera lutande åt det senare. Så uppfattade Plank företeelsen, ty sedan han en stund under tystnad bligat på främlingen, utbrast han i ett skallande skratt, så högljudt, att sparfvarne, som vanligtvis ej läto så snart oroa sig, flögo förskräckta från linden och slogo sig ned på kärleksguden.
»Onkel tyckes inte känna igen mig,» utbrast den nykomne som tycktes liksom förtörnad öfver det skallande skrattet.
