för sig själf räknade han ut, att han väl icke behöfde gifva Lars Petter, brorsonen som lärt hos honom, så stor arbetslön som en annan gesäll.
»Det börjar väl koka här också?» sade Laurent-Pierre.
»Koka?» upprepade farbrodern. »Det är Kalle som skall passa på limkokningen. Grötgrytan sköter nog Kristin.»
»Jag menar revolutionsgrytan, jag,» sade Laurent-Pierre. »I Paris är hon snart i uppkok. I Faubourg Saint-Antoine voro vi färdiga hvar dag att marschera på Tuilerierne. Jag arbetade det sista halfåret i Impasse de la Forge Royale, men inte var det någon kungssmedja, må onkel tro, utan där hyflade vi på kunglighetens likkista.»
»Hvad är det du pratar, Lars Petter?»
»Ja, ja, onkel förstår kanske inte ännu hvarom fråga är, men vi få väl talas vid.»
Mäster Plank ville, att brorsonen skulle genast börja hjälpa till i verkstaden, men Laurent-Pierre hade just icke någon brådska. Den där likkisttillverkningen fann han nu mer ej i sin smak. Han ville göra något i det högre finsnickeriet.
»Men du har ju själf sagt, att du i Paris stod och hyflade på kungliga likkistor?» invände farbrodern. »Tror du inte, att jag kunde, om jag bara ville, få fina beställningar och kanske titel af kunglig hof-likkistmakare? Tills vidare nöjer jag mig med att spika i hop kistor åt sjökaptener och styrmän och annat godt folk här i Katrinatrakten. Det går rätt friskt undan för närvarande. Schatullmakare är jag ju inte.»
»Men det är jag,» förklarade Laurent-Pierre hvilken
