Han såg rätt bra ut, den unge mannen, fann man sedan man låtit blicken fara från hans ovanliga klädsel och stanna på ett ganska välbildadt ansigte med äkta nordiska drag, blå ögon och ett tunt, men väl vårdadt munskägg.
»Onkla mig hit och dit,» svarade mäster Plank som plötsligt tog på sig ett allvarsamt uttryck. »Det vore väl inte underligt, om man inte kände igen dig, när du kommer så där utklutad och med mustascher, gud bevars, liksom en militär . . . Välkommen hem igen emellertid, munsjör snus . . . Nej, fy fan, så du ser ut!»
Och så kom skrattanfallet igen. Men då tycktes den unge mannen vredgas. Han förklarade, att han icke kommit hem för att tillåta, det man skrattade åt honom.
»Kan man se bara!» utropade Plank. »Du är ännu sturskare än när du for, tror jag, min käre Lars Petter.»
Den nykomne var mäster Planks brorson, ung snickargesäll, som gjort en yrkesresa till Paris och efter ett par års vistande där nu återvände till Tjärhofsgatan och farbroderns verkstad.
Laurent-Pierre Planche, som han nu kallade sig, var ett barn af den nya tiden, den tiden som var ny för tretio år sedan, under det farbror Anders Plank som varit med redan vid århundradets början icke tålde och ej förstod den nya tiden. Hvad han i synnerhet hatade var den nya näringslagstiftningen som kunde tillåta att en sådan fuskare som Pettersson i Östra Kvarngränd finge tjäna mänskligheten med likkistor. Laurent-Pierre kom och talade om frihet och jämlikhet. Det hade han lärt sig i de hemliga sällskap i hvilka han införts i Paris.
Det var på hösten 1847 som Laurent-Pierre kom och hälsade sitt: bon jour, mon oncle.
»Du kommer just lägligt,» sade mäster Plank, och
