vända upp och ned på alt samt först och främst dela med mästaren alt hvad denne ägde.
»Den fördömda februari-revolutionen!» mumlade mäster Plank. »Det är den som kommer hit och förstör oss.»
Han satt i sin egen sal och rörde i sin toddy, och midt emot honom satt hans bolagsman, unge hr Planche, som också rörde i sin toddy, men ej häller glömde att taga fram papper och penna för att låta farbrodern skrifva under bolagskontraktet.
Mäster Plank prutade emot och tyckte det vara onödigt att göra någon skriftlig öfverenskommelse, men af den åsigten var icke Planche.
»Det är naturligtvis för onkels egen skull,» upprepade han.
»Men du har inte gjort ditt mästerstycke,» invände Plank, liksom glad att få ett uppskof. »Du må inte inbilla, dig att jag går i kompaniskap med någon bönhas.»
Mästerstycket vore en småsak, menade Laurent-Pierre, som han nog skulle sköta om. Hufvudsaken vore att farbrodern genom kompaniskapet visade sig rätt uppfatta sin ställning till arbetarne och därigenom räddade sig och sin ägendom från undergång.
Så underskrefs öfverenskommelsen, och mäster Plank satte sitt stora sigill under namnet.
»Se så, gå nu och lägg sig, onkel,» sade brorsonen, »så skall jag nog besvärja revolutionen.»
Tidigt följande morgon, det var en söndag, väckte Laurent-Pierre gesällerne och skildrade för dem i de bjärtaste färger hvilka fasliga dåd de begått aftonen förut. Något litet tycktes de påminna sig, men det mesta var alldeles nytt för dem.
Nu gälde det först och främst att laga sig undan, innan polisen infunne sig, menade Laurent-Pierre.
