Revolutionen vore visserligen i full gång, men ännu hade polisen öfverhand.
Gesällerne behöfde icke lång tid att kläda sig. De hade sofvit hvar de stupat aftonen förut. Skyndsamt smögo de sig öfver gården och ut på gatan. De vågade aldrig mer återvända till verkstaden vid Tjärhofsgatan eller låta se sig i Katrinatrakten. Den stora omhvälfningen som skulle hjälpa dem till oberoende kom icke den gången. På söndagsaftonen voro de med i folkhopen som hurrade å nyo i Storkyrkobrinken, men det hjälpte icke. De sprungo och gömde sig i gränderna mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan, men ej häller där funno de fristad, ty kulorna pepo äfven där mellan husraderna.
»Hvar är Planche?» sporde en af kamraterne.
Honom hade man icke sett till sedan han på morgonen varnat dem för polisen. De voro utan ledare, utan rådgifvare och utan föreställning om hvad de egentligen borde företaga. De slogo sig ned på närmaste krog.
Laurent-Pierre var mycket nöjd. Han tittade en stund upp i Bildningscirkeln, där kapten Fahnehjelm höll ett föredrag om järnvägar, något som man dock aldrig kunde hoppas få i Sverige, hette det i cirkeln.
Professor Stephens talade om aktning hos arbetsklassen och aktning för arbetsklassen.
»Nå, det där gäller gesäller mer än oss,» sade Laurent-Pierre till den gamle mästare, hvars dotter funnit »parisaren» vara så älskvärd.
Kunglig sekreter Hedlund lemnade några upplysningar om grefve Rudenschölds skola på Leckö.
Bildningscirkelns ordförande läste upp öfverståthållareämbetets kungörelse om oordningar i hufvudstaden, och skräddaregesällen Trädgårdh uppmanade de närvarande
