att under hemvägen undvika de gator, där folkskockningar kunde finnas.
»Nu går jag till Thalia,» sade Laurent-Pierre. »Där är riktigt aristokratisk bal i afton. Jag tog ut biljett redan i går hos tapetserar Callander i Spetsens backe.»
Ljudet af gevärsskotten hördes länge den aftonen. Kanske att något af dessa skott träffade en af mäster Planks gesäller. Hvem brydde sig därom? Deras forne kamrat, nu mera delägaren i snickareverkstaden, tänkte aldrig mera på dem. Han roade sig tappert, och nye gesäller hade snart infunnit sig. Arbetslönen var lika knapp som förut, strömmingen lika salt, mjölken lika sur. Snickaremästaren Laurent-Pierre Planche talade aldrig mer om folkets rättigheter. Kalle vardt slutligen gesäll, och då var det hans tur att piska lärpojkar. Den sociala frågan hade uppskjutits på obestämd tid. Mäster Plank själf var ej riktigt nöjd, men sökte tröst i Hamburgs källarsal. Till den inre staden kom han aldrig mera.
Firmans namn hade ändrats till Planche & C:o.
»Det ser schangtilare ut,» sade Laurent-Pierre, som tagit husbondeväldet från farbrodern.
——————
