Hvarken löjtnant Ulfhierta eller häradshöfding Lager fingo glädjen att den i fråga varande aftonen dansa med skön Valborg. På fleras begäran, äfven bland ungdomen, utbyttes de lefvande varelsernas vals mot en liten uppfordran till dans, stäld till ett gammal hederligt förmaksbord som lefvat i lugn under en lång följd af år och egentligen kunde anses vara ur dansen.
»Vi skola taga det här bordet,» förklarade Valborg hvilken var mycket ifrig att få försöket i gång.
»Det är för stort och tungt,» invände någon som ett par aftnar förut varit med om en högst intressant borddans hos expeditionssekreterarens på andra sidan gatan, men där man haft en helt liten »guéridon» att tråda dansen.
Valborg höll dock fast vid sin åsigt om det stora bordets större lämplighet och menade, att om det användes, kunde så många flera af sällskapet få tillfälle att deltaga i nöjet.»
»I umgänget med andar,» rättade den förut nämda väninnan. »Intet bord röres utan att andar äro närvarande.
»Hå, min Mari flyttar ofta det där bordet, när hon städar,» anmärkte fröken Jacquette fryntligt, »och jag kan aldrig tro, att hon har några andar till hjälp.»
En del af sällskapet skrattade, en annan del tycktes finna det opassande, att man på det sättet skämtade med borddansen.
Emellertig segrade Valborgs åsigt, och snart hade åtskilliga personer tagit plats omkring det stora förmaksbordet för att söka få det att röra på sig, under det de öfriga gästerna slöto en krets omkring de sittande för att se det alt ginge ärligt till samt möjligtvis för att få nöjet af att vara vittnen till något riktigt underbart.
