Så snart Valborg visat sig så angelägen att anställa försöket, hade kusin Sten också med mycken ifver omfattat förslaget och var genast villig att sätta sig ned och börja arbetet. Lager hörde däremot till dem som skrattade åt värdinnans yttrande om tjänstflickan och andarne. Han räknade sig bland de tviflande, men när löjtnanten skyndade sig att taga plats vid sidan af Valborg, försummade han ej att sätta sig vid hennes andra sida.
Fingrarne utsträcktes, och löjtnanten hade den glädjen att med sitt lillfinger få vidröra Valborgs hand. Borddansen har verkligen sina stora behag, och det må därför icke förvåna någon, att han återkommer då och då, äfven efter ganska lång tids frånvaro, och han skall troligtvis aldrig helt och hållet försvinna från de bildade sällskapskretsarne.
Löjtnanten var förtjust och välsignade borddansen, men Valborg hade två händer, och det var blott den ena handen han kunde vidröra, under det att den andra helt oförskämdt vidrördes af hans medtäflare, den odräglige häradshöfdingen. Löjtnantens förtjusning, nyss så varm, kallnade betydligt.
Satt icke den försmädlige häradshöfdingen och såg lika lycklig ut som löjtnanten själf, nej, mycket lyckligare, ty han tycktes alldeles icke oroa sig öfver att Valborgs venstra hand vidrördes af hans medtäflare!
Det var något som kunde göra löjtnanten ursinnig, och iikväl måste han erkänna, att han till någon del funne sig i ett ganska afundsvärdt läge! De andre unge karlarne önskade nog att få sitta på hans plats. Men medtäflaren på andra sidan . . . det var dock något outhärdligt.
Valborg tycktes blott vänta på att bordet skulle
