sällskapsnöjen och kom alltid i en liten, mer eller mindre häftig ordväxling med löjtnanten.
»Ack, vill inte häradshöfdingen hjälpa mig med att få bordet i gång? frågade Valborg och såg den tillfrågade så hjärtligt öfvertalande i ögonen.
Det var ett uttryck i Valborgs blick som kom Lager att darra af glädje. Men huru skulle han kunna hjälpa henne med att sätta liflösa ting i rörelse? Själf ville han springa hvart som helst för att göra den älskvärda flickan till viljes, men att få stolar och bord att röra på sig, det förmådde han ej.
»Han älskar mig inte så högt som jag älskar honom», sade Valborg för sig själf. »Vore det kusin Sten, skulle han göra omöjligheter, rakt af underverk för att uppfylla mina önskningar. Stackars kusin Sten!»
»Vet du, den där oupphörliga oenigheten mellan Sten och häradshöfdingen är bra obehaglig,» sade gamla fröken en dag till sin brorsdotter. »Jag tycker, att häradshöfdingen inte uppför sig riktigt passande. Nå, nå, det kan ej döljas, att han är af bara simpelt folk.»
Valborg hade tårar i ögonen. Det hade hon ofta under den senare tiden. Hon sade ingenting. I allmänhet hade en förut hos henne aldrig spord tystlåtenhet kommit öfver henne. Äfven i det afseendet var fröken Jacquettes hus mycket förändradt.
En dag sade Lager till mig:
»I morgon eller öfvermorgon får jag mitt fiskalsförordnande. Då väntar jag icke längre, utan friar genast.»
»Men löjtnanten?»
»Den fördömde husaren! Tror du, att jag ämnar vika för honom?»
På aftonen skulle ett af de vanliga samkvämen hos gamla fröken Ulfhierta åter äga rum, men i tamburen
