samkväm på samma ställe. Valborg ville icke att man skulle dansa eller leka, utan genast sätta sig omkring det stora bordet och söka få det att röra sig. Och så snart hon uttryckt en önskan, visade åt minstone de unge karlarne i sällskapet stor ifver att uppfylla den, under det fruntimmerna vanligtvis följde med, vare sig att de voro roade eller icke.
Fröken Jacquette Ulfhiertas glada aftonsamqväm förvandlades således till ganska ledsamma borddansförsök. Man dansade icke, sjöng ej häller, förde inga underhållande samtal, stälde icke till några roande lekar. Man satt tyst och stirrande omkring ett bord, nej omkring flera — ty hvarför skulle ej flera försöka sin lycka? — och väntade på att andarne skulle infinna sig eller åt minstone att den där »outredda naturkraften», om hvilken somliga talade, kunde sätta borden i rörelse. Och hvad som tilldrog sig hos fröken Ulfhierta tilldrog sig äfven i alla andra sällskapskretsar i Stockholm, det vill säga, att rakt ingenting tilldrog sig, utan att man nötte bort tiden med den tråkigaste overksamhet omkring några tomma bord.
Valborg var likväl outtröttlig. Gamla fröken skrattade och gjorde narr af henne, men det hjälpte icke. Den unga flickan tänkte icke på annat än att få det stora förmaksbordet att gifva åt minstone något tecken till rörlighet. Kusin Sten biträdde henne så godt han förmådde och tog troget plats vid hennes ena sida. Lika troget passade Lager på och skaffade sig platsen på den andra sidan. Han skrattade åt altsamman, men kunde icke hålla sig undan, när det gälde att få vara i Valborgs närhet och få trycka hennes lillfinger. Hvarje gång njöt han däraf, till löjtnantens stora förargelse, men hvarje gång uttalade han också sitt förakt för sådana