Värdinnan talade om sin faster, gamla fröken Jacquette hvilken lefvat till för tio år sedan och ständigt tyckt om att hafva ungdom omkring sig. På sistone öfverlemnade hon allt hvad hon ägde åt då varande majoren Sten Ulfhierta och dennes hustru samt bad dem att öfvertaga hennes hus och hennes sällskapsaftnar.
»Låt ungdomen roa sig.» Det var gummans sista ord.
»Och har man så under alla dessa år fortfarande roat sig med borddans här i huset?» sporde häradshöfdingen.
»Visst inte,» försäkrade värdinnan och log riktigt som i unge dagar. »Det är först på den senare tiden som det sällskapsnöjet åter lefvat upp. Nu är det i tidens smak igen, och man måste väl följa med sin tid. I nästa vecka hoppas jag kunna bjuda mina gäster på en utländsk spiritist som gör rätt snälla underverk. Han är mycket upptagen.»
»Af sitt umgänge med andar?»
»Det säger man, och hvad man vet är, att han är mycket upptagen i en mängd aktningsvärda sällskapskretsar i Stockholm.»
Detta var år 1879.
»Och ni själf? Sysselsätter ni er också med borddans?» sporde häradshöfdingen, och då värdinnan tycktes sjunka i tankar, tillade han: »Hemma i Norrland har jag ej sett någon sådan på väl tjugu år. Min hustru i lifstiden var verkligen intresserad af saken någon tid, men det gick snart öfver, och alt sedan jag vardt ordinarie häradshöfding och fick domsaga, har jag ej någonstädes i domsagan märkt spår af sjukan. Men hon kommer väl igen, kan jag tro.»
»Jag har inte sysselsatt mig med borddans,» sade värdinnan och tycktes vara litet förlägen, »sedan . . .
