sedan häradshöfdingen och jag sutto vid det där stora bordet. Då var jag mycket intresserad af att få det bordet att röra sig och jag ville att häradshöfdingen skulle hjälpa mig, men det tycktes ni inte förstå . . . Nå, hvarför upplifva sådana gamla minnen? Låt det förflutna hvila i ro. Ungdomen och ungdomens känslor komma dock aldrig till baka, och vet häradshöfdingen, att om alla andra bord dansa, så får man likväl inte det där ur fläcken.»
Lager såg på henne med en blick som tycktes hafva glömt sig kvar i hans öga sedan tjugusju år, men den blicken slocknade snart.
»Inga galenskaper,» sade han för sig själf. »Jag är femtiofyra år och har en giftasvuxen dotter.
Den ofta nämde väninnan som en kort stund hvilade sig från den ansträngande borddansen, hvilken denne afton dock icke kunde få någon fart, sannolikt emedan det fanns en och annan tviflare i sällskapet, tog värdinnan afsides, såg henne skarpt i ögonen och frågade:
»När tänker du gifta om dig, Valborg?»
»När borden dansa,» svarade fru Ulfhierta.
———> <———
