»Hör på, Mari, hon skall laga så, att alla de där och så många som Mari för öfrigt kan få tag uti, men som verkligen förtjäna det, komma i tillfälle att få frisk luft åt minstone hvar söndag, så länge sommaren räcker, och, när det icke är vackert längre, kunna få gå på spektaklet eller ha andra oskyldiga nöjen.»
»Kors i alla dar, hvad kamrern blifvit beskedlig!» utropade Mari.
»Så-å, jag har blifvit det?» inföll Allander . . . Jo, jo», tillade han och suckade. Han tänkte på sin stackars Euphrosyne och på hvad läkaren sagt honom om de tusental som inom Stockholm tyna bort af brist på luft och hvila.
»Då föllo fjällen från mina ögon», sade han sedermera till mig.
»Inte kan jag hjälpa dem alla», sade han också, »men någon kan jag väl göra en glad stund.»
Jungfru Mari vardt hans första biträde, men mot ett heligt löfte, att aldrig tala om hvarifrån välgärningen kom. Det var verkligen en välgärning, ty Allander nöjde sig icke med att skaffa fattiga arbeterskor förströelse, utan lyckades äfven bereda dem ökad arbetsförtjänst, så att de kunde visa sig anständigt klädda. Han insåg, att det ganska ofta vore lika mycket brist på kläder som saknad af tid, hvilket höll de stackars männiniskorna inom fyra väggar år ut och år in, ända till dess brist på luft och nödig hvila från arbetet lade dem på sjukbädden.
Åtskilliga af dem som på ett så hemlighetsfullt sätt bjödos på lustturer och teatrar ville i början icke begagna sig däraf, enär de misstänkte, att det låge någon mindre hederlig bevekelsegrund på botten af den glada
