välgärningen. Men de funno snart, att deras farhågor voro öfverflödiga.
Allander satte sig i förbindelse med alla ordningsmän i distrikten, i synnerhet »inom broarna», där åtminstone då för tiden de flesta fattiga arbeterskor bodde, och han fick på det sättet de bästa upplysningar, men ordningsmännen kände icke till hvilket ändamål upplysningarne användes.
Flera gånger, i synnerhet under de första åren af den nya verksamheten, anmodades han af ordningsmän och andra som hafva med den fattige delen af folket att göra att skänka pengar till välgörande ändamål, men det nekade han ständigt.
»Allander är rik, men en riktig smulgråt», hette det slutligen, och han invaldes icke i någon enda välgörenhetskomité eller kallades till ledamot i något barmhertighetssällskap. Vasen fick han naturligtvis icke.
»Det är inte däruti det ligger», sade han till mig. »Jag ger fan i att hjelpa lättingar, och ingen ende karl får häller något understöd af mig, vore han än aldrig så fattig och arbetsam. Nej, tack! Karlarne ha så många fördelar framför kvinnorna, att de nog kunna hjälpa sig själfve. Och bland kvinnorna är det endast de riktigt flitiga som jag vill uppmuntra till ytterligare flit. Det sker sannerligen inte genom allmosor på vanligt sätt, genom omedelbara penningeunderstöd och andra lätjans alstrare, inte häller med katekeser och postillor, utan genom att då och då gifva en oskyldig förströelse som friskar upp kropp och själ. Nu är jag också själf uppfriskad. Ingen skall kunna se på mig, att det egentligen är en botgörelse jag ålagt mig för att jag pinat lifvet ur min goda och älskade hustru. Ser jag inte glad ut kanske?»
