Zamorskans hesa skratt, och det gaf mig anledning att hoppas, det Svenman verkligen kommit undan. Själf skyndade jag i största hast hem, gick till sängs och sof rätt godt.
Jag får väl snart höra af Sigge, tänkte jag följande morgon, men beslöt att så tidigt som möjligt uppvakta polismästaren och tala om huru alt förhölle sig för att därigenom undvika ett onödigt och förargligt polismål.
Jag skyndade till polismästar Bergmans bostad och fick genast företräde. Han var gladlynt som vanligt, bad mig sitta ned och frågade, hvarmed han kunde vara till tjänst.
Hela tilldragelsen skildrades af mig fullkomligt sanningsenligt
»Å, tusan!» sade polismästaren och skrattade rätt godt. Men det var dumt, att Svenman skulle med våld ta till baka plånböckerna. Det där är litet förargligt. Hm, hm! . . . Vi få väl se emellertid, så snart jag får rapporterna . . . Ja så, Svenman har blifvit så förbannadt rädd för bysis. Det tycker jag är rätt lustigt. Men det angår mig inte. Med öfverståthållare-ämbetet för utsökningsärenden har jag, gud vare lof, ingenting att göra. Nå, han reder sig väl igen. Då jag träffar honom här näst skola vi skratta till samman åt det där äfventyret.»
När jag kom hem, stod en af gårdagskonstaplarne i porten. Han hade redan varit uppe i min bostad och där fått sådana upplysningar, att han ansåg sig böra vara något höfligare än aftonen förut, och när jag underrättade honom, att jag kom raka vägen från polismästaren, vardt han nästan ödmjuk. Rapporten hade han dock redan aflemnat, och i den stod det, att två för allmänna säkerheten vådliga, yngre manspersoner
