anträffats på enkan Zamors krog vid Träsktorget, befunnits innehafva en större summa penningar, för hvilkas åtkomst de ej kunde redogöra samt att de sedermera på ett lika djärft som för den allmänna rättskänslan sårande sätt genom öfvervåld mot polisen beredt sig ett högst oväntadt tillfälle att undkomma, medtagande hela den i fråga varande penningsumman.
»Den där rapporten kunde konstapeln hafva sparat sig,» anmärkte jag, »och därmed också sparat sig snubbor för bristande väderkorn. Polismästaren lär väl ej glömma att läxa upp er.»
Konstapeln bockade sig mycket ödmjukt. Rapporten ledde sedermera icke till någon påföljd.
Men min vän Sigge visade sig icke, och ingenting hörde jag från honom. De hundra sextiosex och tretiotvå voro också försvunna. Jag gjorde mig underrättad, om han möjligtvis bodde på »Söder» igen, ty det vore ju möjligt, att den efterhängsne Appelbom och den grymme Paulin fått tag i honom och fört honom till gäldstugan, men man sade mig, att Svenman icke på länge visat sig där. Stamgästerne hade förgäfves hoppats på hans snara återkomst. De sörjde mycket öfver, att de svikits i detta hopp.
»Har ni hört, att Sigge Svenman friat till presidentens, vår presidents förstås, äldsta dotter och verkligen haft utsigter att få ja både af henne och hennes far?»
Så lät det en dag i det ämbetsverk, där Svenman minst oregelbundet tjänstgjort. Men det hette vidare:
»Saken lär dock hafva strandat mot ett eller annat hinder.»
»Jo, jo, de många gäldstubesöken ha väl skadat honom.»
