med. Att herr Paulin och alle andre af det skrået också saknas här har sin orsak däruti, att de för länge sedan äro godtgjorde af mine vänner och borgesmän. De hade inte tid att vänta . . . Jag sade, att jag aldrig varit skyldig pengar till något fruntimmer, men det finnes dock ett fruntimmer som jag är skyldig alt hvad jag äger, och det är min hustru . . .»
»Hustru!» hördes förvånande utrop från många håll.
»Ja, mine vänner, min hustru skulle hafva varit med, det är klart, men hon har med bestämdhet förklarat, att det här skulle vara en riktig herrmiddag, på hvilken jag kunde taga afsked för alla tider från mitt glada ungkarlslif med dess alla fröjder och vedermödor. Hjälp mig nu att göra det med riktig glans, go’ herrar.»
Det var kanske den gladaste middag på hvilken jag någonsin varit med. Sigge Svenman hade icke skytt några kostnader, och Vilhelm Davidson öfverträffade sig själf, om detta vore möjligt, i verkliggörandet af värdens goda afsigter.
Dess utom hade hvarje gäst »kontant» behållning på fickan, visserligen icke en skänk, men en inkomst på hvilken han sedan länge aldrig gjort räkning.
När vi sent om sider stego upp från bordet, var Sigge Svenmans lof på allas af ädelt vin fuktade läppar.
»Nu ett ord särskildt till dig gamle vän», sade värden, tog mig under armen och drog mig ned i ett soffhörn bredvid sig. »Tack för sist!»
»Hos Zamorskan, ja! Så väl lägenheten som sällskapet och öfriga förhållanden äro något annorlunda . . . Men säg mig . . .»
»Visst skall jag säga dig, huru det hänger i hop,» afbröt Svenman. »Det är just därför jag vill tala med dig enskildt.»
