Och så förtäljde han.
När han flydde från Zamorskans krog, sprang han med förtviflans fart upp åt Nya Vägen. Ingen häjdade honom, oaktadt poliskonstaplarnes rop att taga fast tjufven. Man hade i den trakten då för tiden kanske ingen lust att hindra tjufvars lopp. Konstaplarne förlorade snart spåret, och då Svenman märkte, att han icke vore förföljd längre, saktade han farten, kom ned på Norra Tullportsgatan och gick den gatan rakt i ända.
Han hade ingen bestämd plan. Han ville blott undvika bysättning. Det skulle ohjälpligt fördärfva hans framtid, trodde han, om han nu åter nödgades vandra till »Söder». Ryktet om hans frieri till presidentens dotter ägde ganska god grund. Det är med rika och stundom äfven förnäma flickor som fattige slösare skola hjälpa upp sina förtviflade omständigheter. Lyckades Svenman få presidenten till svärfar, vore hans framtid på ämbetsmannabanan tryggad. Äfven om han icke finge någon förmögenhet med sin hustru ännu på länge, skulle han nog med svärfaderns anseende och förespeglingen om guld och gröna skogar eller om blå och gula sedlar hålla fordringsägarne från lifvet.
Det är så det går till, och så hade Svenman också tänkt ut det. Planen är icke ovanlig, men han lyckas minst lika ofta som han misslyckas. Presidenten med familj uppehöll sig för tillfället vid Särö, men kunde komma hem hvilken dag som hälst, och då ämnade Svenman genast fria till den sköna Adèle. Han måste således vara fri och ledig. Ett vistande på »Söder» kunde förstöra hela hans framtid. Och Adèles? Det visste han icke så noga, men hon hade visat sig mycket gunstig mot honom, dansat med honom på flere baler, skrattat och pratat med honom, och presidenten hade icke lagt minsta
