hinder i vägen. Lyckan står dem djärfvom bi, och Sigge Svenman var ganska djärf. Han var dess utom fulländad »kavaljer», riktig »verldsman» när han uppträdde i sällskapslifvet, och lika omtyckt där som på »Söder», två motsatta samhällsområden, i hvilka han rörde sig med samma lätthet, med den af honom mycket tidigt förvärfvade verldsvanans öfverlägsenhet.
Vid slutet af Norra Tullportsgatan trädde Svenman genom den lille dörren i planket in på Surbrunns eller Norra brunns stora träd- och gräsvuxne gård. Han önskade, att värdshuset ännu ej måtte vara stängdt, ty han kände stort behof efter någon förfriskning och hoppades, att han också skulle kunna få ett rum där för natten. Till sitt hem vågade han sig icke, om också ej af rädsla för polisen, dock så mycket mer af fruktan för Appelbom & C. Under natten finge han nog tillfälle att tänka på, huru han skulle använda de pengar som lågo i den ena plånboken, om han möjligtvis kunde muta Paulin med en mindre summa eller på något annat sätt skaffa sig andrum under någre dagar. Kamraten som han lemnat i sticket vid Träsktorget skulle nog reda sig, därpå tviflade han icke ett enda ögonblick.
Medan han gick i dessa funderingar, stötte han vid hörnet af kägelbanan mot en karl som plötsligt stält sig i hans väg.
»Hör nu, herr Appelbom», utbrast Svenman genast och ville, någorlunda tryggad genom de pengar han bar på sig, börja underhandla.
Det kunde naturligtvis icke vara någon annan än Appelbom enligt Svenmans föreställning denna afton.
»Appelbom! Nej tack, bror Svenman! Så heter jag inte och aldrig vill jag heta så häller», förklarade
