Slutligen tog Svenman in en bål, och då förklarades han enhälligt för ett ”riktigt scheni”. Hans skål dracks oupphörligt under stormande jubel, oaktadt värdinnan flera gånger kom in och påminde herrarne, att de icke finge vara så högljudde, då tiden redan vore långt efter midnatt.
Kalle Mallander var stolt öfver att hafva fört en sådan skatt in i sällskapet.
»Jag känner honom mycket väl», upprepade han flera gånger enskildt till bröderne, »och umgås mycket förtroligt med honom. Han är kunglig sekter eller notarie eller något sådant där, en riktig schangtil karl . . . Hör ni, jag har lust att bjuda på frukost här, riktigt fin-fin frukost, klockan elfva förmiddagen. Det är för bror Svenmans skull, till bror Svenmans ära, af skyldig erkänsla för bror Svenman . . . bror Svenman . . . bror Svenman . . .»
»Se, nu är det inte värdt, att bror Svenman går hem till sig», förklarade Mallander, när sällskapet slutligen bröt upp, »utan bror kan gärna ligga hos mig. Jag bor i granskapet. Klockan elfva ska’ vi vara här igen, på slaget elfva, go’ herrar!»
Och så skildes man ändtligen efter en ”riktigt genomtreflig afton”, såsom Mallander med flere uttryckte sig.
Följande förmiddag var sällskapet åter samladt på Surbrunns värdshus. Då intogs den af Mallander erbjudna frukosten, hvilken Svenman fick betala eller ”förskottera”, såsom Mallander kallade det, med en del af de aftonen förut af mig till Humlegården medtagne pengar, i hvilka första hålet gjorts redan genom den af Svenman intagne bålen.
»Ser du, bror Svenman, jag har så liten
