dagkassa i dag,» sade Mallander, »och pojken i boden måste ha växelpengar, så nog gjorde du mig en tjänst, om du ville förskottera frukosten för mig. Värdinnan, det kräket, känner mig, säger hon, och vill inte ge mig krita, fastän jag går här hvar ende dag. Det har naturligtvis inte kunnat hållas tyst med, att jag gjort ett par eller tre resor till Söder. Janne, den slarfven, behagade ju stänga boden vid ett sådant där tillfälle och sätta en lapp på dörren, att patron vore bortrest, fördömd dumhet . . . Det var riktigt bra, att du var stadd vid kassa, bror Svenman. Nu kan jag visa mig styf för de andre bröderne. Här skall valsas!»
Det dröjde ej många dagar förr än de hundra sextiosex och tretiotvå voro nedlagde i Surbrunn. Sigge Svenman, den fine verldsmannen, gick hvarje dag med Kalle Mallander och andre småhandlande i trakten till värdshuset, slog käglor, sexade och tömde bålar, och hvarje natt drog det muntra sällskapet till baka till Stora Badstugatan, där serenader till Svenmans ära sjöngos utanför Mallanders bostad, ett litet envånings trähus af ganska tarfligt utseende. Stora Badstugatan på Norr har visserligen ännu en och annan koja, men de sämsta tillhöra nu det Stockholm som gått, och bland dem var äfven det lilla hus i hvilket Mallanders hökarbod fans, liksom en ännu mindre koja, hvars öfver gatan lågt nedskjutande tak den starke Axel Emanuel Holmberg en vacker sommarnatt i början af 1850-talet sökte att med sin skuldra lyfta litet högre upp, så att han icke skulle stöta hufvudet mot det, när han gick den vägen hem från något gladt lag på Ingemarshof eller Kräftriket.
»Aldrig ha vi haft så roligt förr», förklarade herrar köpmän hvarje afton, när de följde Svenman och Mallander hem.
