»Han är i botten en bra karl, och nu har jag lärt honom arbeta,» sade frun, »och därmed tänker jag fortsätta, för se, jag ämnar inte tillåta att han slösar bort den förmögenhet som salig Blomstervall, den arbetsmyran, lemnat efter sig. Det beror bara på hustrun, om mannen duger till något. Svenmans ungkarlsskulder skall jag betala, men sedan är det slut med rumlet. Inte har han lärt sig trädgårdsskötsel fullt upp på den här tiden, men det kommer nog. Karlen är inte dum, och jag tror inte, att han är otacksam heller. Bra ser han ut och i mycket är han en riktigt söt karl.»
»Ja, vet du, det sade hon,» tillade Svenman och slog mig på skuldran där vi suto i Phœnix’ soffa och under det de öfrige gästerne surrade omkring oss. »Nu skall du hälsa på oss, så skall du få se att min hustru också är en riktigt älskvärd kvinna, när hon vill visa sig från den sidan. Jag är nöjd med min nya ställning och ämnar utbilda mig till verklig trädgårdsmästare och icke blott vara man åt en trädgårdsmästerska. På ämbetsmannabanan tänker jag inte ta ett enda steg mera . . . Men nu skall jag göra dig bekant med Mallander. Det var han som satt till höger om mig vid bordet. Till venster hade jag gubben Flintman, min hustrus morbror, också rik karl och utan andra arfvingar än hustru min.»
Gästabudet fortsattes till långt in på natten. Vid uppbrottet föreslogo herrar hökare af den gamla Surbrunnsligan — Svenman hade hunnit låna pengar af dem alle under det han bodde hos Mallander — att de skulle följa värden hem och gifva en serenad för hans snälla fru, men det afböjde Svenman.
»Då tror hon kanske, att vi rumlat alt för mycket,» sade han och såg liksom litet rädd ut, hvilket gaf några af gästerne anledning att skämta något öfver
