Då först började Svenman finna sin ställning betänklig. Men när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Samme dag sade Mallander till honom:
»Hör nu, bror lille, det här kan visst vara trefligt, men nu börjar det bli höst, och det är litet kusligt på Surbrunn. Inte är det värdt att du längre går och tänker på presidentens, men jag har något annat att föreslå. Du har sett den där fru Blomstervall, trädgårdsmästarenkan, förbannadt vacker kvinna, och så duktig. Hon har mycket pengar, må du tro. Se, det vore något för dig. Jag vet, att hon flera gånger gjort sig underrättad om den unge hygglige karlen, som hon kallar dig. Det har Janne skvallrat om för mig. Jag kan säga dig, att jag ett par gånger friat till människan, men hon vill ackurat inte ha mig, och inte kan jag tvinga henne. Jag skall göra dig bekant med henne. Det är inte svårt. Fria du, så blir du rangerad karl, och . . . och . . .»
»Och du får igen hvad jag är skyldig dig,» inföll Svenman och skrattade i all sin bedröfvelse.
Svenman friade till fru Blomstervall.
»Herrn lär vara en beskedlig karl, men en stor slarf,» sade fru Blomstervall, »men det kommer sig kanske af att det inte är något fruntimmer som tagit hand om herrn. Saken tål att tänka på. Vill herrn gå i trädgården här hos mig och hjälpa till, så får jag väl se hvad herrn duger till.»
Svenman gick icke mera till Surbrunn, utan uppehöll sig dagen i ända i fru Blomstervalls trädgård. Han tröttnade icke under flera veckor, ända till vinterns början. Vid vinterns slut stod bröllopet i all enkelhet hemma hos f. d. fru Blomstervall. Alt hade gått i största hemlighet för alle andre än den lilla kretsen vid de ofvan nämda gatorna.
