Helmer var liten och klen och tycktes icke finna nöje i att leka i fria luften. Under frukostlofvet satt han vanligtvis kvar i skolsalen och läste.
»Nu sitter Helmer och pluggar igen,» sade vi andre och funno det naturligtvis icke blott öfverflödigt, ty han kunde ju ständigt sina lexor mycket bättre än de fleste kamraterne, utan till och med som en förnärmelse mot oss; men när vi sågo honom luta sitt lilla, vackra hufvud öfver boken, tyckte vi det nästan vara synd att störa honom. Han såg så snäll ut och tänkte bestämdt icke på att göra oss någon förargelse med sin flit. Vi sade sällan något ondt ord åt honom, i synnerhet om vi kommo i rätt tid, innan han ännu hunnit äta upp kryddlimpan med smör på, och det således fans en och annan bit kvar åt oss.
Han var alltid fint klädd och putsad och hade så mycket godt i sin skolväska. Detta skulle nog hafva gifvit oss anledning att tro hans föräldrar vara rika, om det fallit oss in att ett enda ögonblick tänka på föräldrars rikedom eller fattigdom. Det var något som på intet sätt bekymrade oss. Delade Helmer blott med sig af lifvets goda och hjälpte oss med en och annan svår punkt i latinet, frågade vi föga efter hans familjförhållanden.
För mig som var en af hans bäste vänner talade han ofta om sin mor och sin syster, men jag hörde just icke mycket på hvad han i det afseendet hade att meddela. Det var först när vi voro äldre och hunnit ett par eller tre år af gymnasiitiden och Helmer bjöd mig hem till sig som jag tog någon reda på detta hem.
Hans moder var sedan många år enka efter en statens tjänsteman och uppbar en liten pension som väl knapt kunnat hindra henne och hennes två barn att
