svälta, i fall den icke understödts af hennes egen flit och förståndiga hushållsaktighet. Genom något fruntimmershandarbete ökade hon sina inkomster, att hon kunde gifva åt minstone sonen en mycket god uppfostran. Dottern njöt visserligen också af den moderliga uppfostran i hemmet, men med undervisningen var det klent.
»Elin är ju flicka,» brukade fru Helgesson säga, »och beköfver således inte så mycket, men annorlunda är det med Helmer. Han skall en gång bli karl och måste samla kunskaper. Lyckligtvis har han ofantligt lätt att fatta och är road af att läsa. Han har altid varit en mycket snäll och flitig gosse. Får jag bara lefva och kan ha någon hjälp af Elin, så skall Helmer nog studera. Jag hoppas få glädje af honom.»
Fru Helgesson fick stor glädje af sin son. På gymnasium betraktades han rent af som ett lärdomsljus. Han var alla lärarnes gunstling och i allmänhet omtyckt äfven af kamraterne, ehuru hans blyghet och obenägenhet för att deltaga i de ungdomliga upptågen gjorde honom främmande för flertalet, åt minstone för dem som ej känt honom redan i skolan.
»Helmer Helgesson kommer att göra stor heder åt läroverket,» hette det bland lärarne.
»Han blir nog med tiden ett stöd för kyrkan,» sade teologie lektorn.
»Jag tror förr, att han kommer att låta höra af sig som matematiker,» sade lektorn i matematik.
Hvar och en af de öfrige lärarne berömde honom i hvar sitt ämne.
Han tog en utmärkt vacker studentexamen, och på vår studentsexa, i hvilken han dock endast på vår enträgna uppmaning kunnat förmås att deltaga, förklarades han enhälligt för ett »universalgeni». Det kunde omöjligt
