gå af för mindre vid ett så gladt tillfälle. På aftonen hissades han och följdes slutligen hem med sång. Han hade, såsom lärarne förutsagt, gjort vårt läroverk stor heder och hans ovanliga kunskaper spredo glans öfver hela vår »flyttning».
Fru Helgesson var naturligtvis öfverlycklig och ansåg sig icke kunna göra nog stora uppoffringar för att gifva sonen tillfälle att ytterligare förkofra sig i lärdom. Helmer, den gode och sin moder hjärtligt tillgifne ynglingen, hvilken också hyste den varmaste broderskärlek för systern, tog mot dessa uppoffringar utan betänkande. Det föll sig så naturligt. Han hade aldrig hört talas om annat i det afseendet, än att han skulle gå mycket långt i lärdom och hinna en mycket upphöjd plats i samhället. Visserligen talade han någon gång om att taga sig »kondition» och själf söka bidraga till kostnaderna för sina studier, men det var något hvartill modern icke ville lyssna, och förslaget förföll alltid.
»Mamma har nog rätt,» sade han till mig, »att jag skulle bara fördröja mina studier, om jag sloge mig på att undervisa.»
Han var vid högskolan nästan lika blyg och tillbakadragen som under gossåren, syntes sällan på nationssexorna och deltog aldrig i de enskilda, glada studentlagen.
Mig anförtrodde han, att han tänkte taga mycket höga betyg i filosofiska graden. Att han skulle varda primus föll helt och hållet af sig själft, tyckte både han och jag.
Den blyge Helmer är nog ärelysten, tänkte jag, då han vid flera tillfällen talade om alt det stora han skulle uträtta i verlden, men det var också naturligt. En ung man med så stora kunskaper måste varda något stort i
