underrätta honom i hvilket tillstånd jag funnit hans närmaste, dem af hvilka han hemtade de materiela medlen till sina studier.
»Helmer har alltid varit en bra pojke, om också litet klemig,» tänkte jag, »och måste se till, att hans mor och syster icke arbeta ihjäl sig för hans skull.»
Jag tyckte mig hafva gjort en riktigt god gärning, då jag skrifvit och afsändt det brefvet och därför tänkte jag ej häller på något allvarligt under den återstående delen af dagen, och för öfrigt ej häller under en lång följd af dagar.
Jag for på landet och hörde icke något af Helgesson förr än jag på hösten åter kom upp till Upsala.
»Har du sett till Helgesson?» frågade jag en kamrat som också »legat» i Upsala under mellanterminen.
»Nej, honom ser man aldrig till. Slinken som reste käglor åt oss i går ute vid Hofvet påstod, att Helgesson inte tar kandidaten i termin.»
»Hur tusan vet Slinken det?»
»Han är visst borstis åt Helgesson, och en sådan har nog reda på saker och ting. Går du med till Förderfvet? Jag skulle träffa Elis Cederberg och Agnar Pettersson. Vi kunna gå upp till mamma Joholm se’n och få oss en bit mat.»
Visst gick jag med till Förderfvet. Det var klart. Men till »mamma Joholm» kommo vi icke den aftonen, ty på Förderfvet vardt ett dundrande kalas.
När jag, efter ett litet »Nachspiel» på Scylla, vandrade hem öfver Nybron, stötte jag på en ensam skepnad som lutade sig mot ledstängerna och blickade ned i Fyris.
»Hvarför står herrn så ensam här uti natten?»
Nå, så tokigt. Det var Helgesson. Jag uttryckte
