min glädje öfver att träffa honom och frågade, om också han varit ute på någon »svyck».
Nej, det hade han visst icke. Han hade lemnat böckerna för att gå ut och få sig frisk luft.
»Du läser lika flitigt?» sporde jag, hvarpå han just icke svarade något.
Han var visst vänlig, nu som förr, men dock mycket fåordig, och jag tyckte nästan, att han icke vore synnerligt glad öfver att träffa mig.
Emellertid kommo vi snart in på ett område som mycket roade honom, några metafysiska frågor, för hvilka jag också kände deltagande, men på hvilka jag kanske icke inlät mig mycket oftare än när jag kom från Förderfvet och det nattliga Scylla. Helgesson lifvades, vardt alt mera meddelsam och utvecklade åsigter som på den tiden voro mig fullkomligt främmande, öfverraskade mig och nästan skrämde mig, men till hvilka jag likväl lyssnade med ständigt växande intresse.
De åsigterna har jag sedermera återfunnit hos Arthur Schopenhauer, men jag tror icke, att Helgesson på den tiden läst en rad af dennes skrifter. Mycket beslägtadt med Edvard v. Hartmanns förslagsmeningar framställde min vän också, men visst är, att den nymodige tyske filosofen då ej ännu var annat än en glad artillerilöjtnant, om han ens lemnat skolbänken.
När vi slutligen började åter gifva akt på vår omgifning i verkligheten, funno vi oss ej långt från Vaxala kyrka. Vi hade under Helgessons ifriga föredrag, mina utrop, frågor och svaga invändningar gått vägen rakt fram, utan att tänka på, det vi i natten aflägsnade oss från staden.
Jag fann det ganska lustigt, men på min vän gjorde det icke något intryck. Vi vände om, och han tycktes
