Helmer Helgesson, som senast haft sin bostad i Borgmästaregränden på Södermalm. Det vore obekant, läste jag vidare, på hvad sätt han kommit i vattnet.
Hvilket slut på ett lif hvars början lofvat så mycket! Jag gick till Borgmästaregränden och lyckades få reda på det ställe, der Helgesson bott.
»Herrn är kanske en af hans slägtingar,» sade den kvinna af hvilken han hyrt ett eländigt kyffe. »Han hade mycket böcker, men hvad kan jag få för dem, då det inte finns annat efter honom. Han var skyldig mig två kvartal, och mina pengar måste jag ha.»
Jag gjorde mig underrättad om hans lefnadssätt och huru han i allmänhet haft det under sin vistelse där i huset.
»Å, det var inte för fett, skall jag säga herrn. Men herre gud, han gjorde ju häller inte skapande grand så lång dagen var, utan bara låg på sängen och läste och blängde i taket. Jag sa’, att han skulle söka få renskrifning, för si, jag har haft flere herrar här som varit skrifvare och som förtjänat rätt bra med pengar, men det ville han inte höra på. Om han skref någon gång, var det visst för ro skull, och han hade så sant jag står här, inte en vitten på’t.»
Jag frågade, om jag kunde få se något af hvad han skrifvit.
»Ä, inte vet jag hvar tocke fins! Det har legat och slängt här i vrårna och jag har sopat ut skräpet, så ofta jag sluppit in för att städa, men si, det stod hårdt åt. Den stackarn tyckte inte om städning, och när han var sjuk i vintras och presten kom hit, klagade han öfver, att jag aldrig läte honom vara i fred.»
»Presten! Skickade han efter en prest?»
»Tycker någon det? Samma kan det väl också vara,
