för inte kan presten hjälpa, i fall det inte är Åke Petterson, kolportören. Nej, det var en af presterne i församlingen som kände den der Helgesson förut, och fått veta, att han skulle bo här och ville höra efter hvad karlen hade för sig.»
Jag tog reda på prestens namn, fann, att äfven han vore en af våre gamle kamrater, och gick genast till honom för att få några närmare underrättelser om den olycklige Helgesson.
»Käre du,» sade min vän, presten, »han var en förstockad syndare hvilken redan för länge sedan kastat kristendomen öfver bord och på den senaste tiden låtit gud fader följa efter. Han var fullkomlig ateist.»
»Han var sanningssökare, det vet jag.»
»Det var just hans olycka, fortfor prestmannen. »När man börjar söka en annan sanning, än den redan en gång för alla gifna, den vi hafva i vår religions guddomliga uppenbarelse, då . . . .»
Jag afbröt fortsättningen, ty hvad jag först och främst ville veta var, om Helgesson icke lemnat något skrifvet arbete efter sig.
»Lyckligtvis icke!» sade kyrkans tjenare. »Det var försynens skickelse, att han aldrig skulle få något färdigt. Hade Helgesson hunnit skrifva ned alla sina ogudaktiga åsigter, skulle han hafva kommit mycken förargelse å stad . . . Men hvarför uppehålla oss nu längre vid den olyckliga menniskan? Det var snält, att du hälsade på mig. Stanna nu kvar och låt oss få en tuting eller ett par. Hur är det, spelar du bräde ännu?»
Jag stannade, drack toddy och spelade bräde. Min vän presten ville ej gärna återkomma till samtalet om Helgesson, ty det smärtade honom, sade han, ehuru han
