erfara hans åsigt i det eller det ämnet, fråga honom till råds och skämma bort honom på alt upptänkligt sätt. Den önskan vardt också fullständigt uppfyld. Fabian Blencker var mycket bortskämd, men han var likväl ganska älskvärd och visst icke påflugen eller med ens den ringaste anstrykning af oförskämdhet.
»Han är riktigt söt», sade fruntimmerna i allmänhet.
»Riktigt förtjusande», tillade andra som trodde sig bättre känna den älskvärde Blencker.
Han viste sig vara oemotståndlig, men var likväl ganska måttlig i att nytja sin öfvermakt. Det var sällan han på fullt alvar gjorde sin ömma uppvaktning hos flera än ett par fruntimmer i sänder, ehuru han naturligtvis kunnat mångdubbla antalet. Han var i egna och andras ögon hederlig karl och tänkte visst icke göra någon skada, då han på det sättet lät sin ömma låga brinna för två på en gång. Det var ju egentligen icke annat än ett litet tidsfördrif utan någon af de där högtidliga känslorna som mannen måste hysa, när en riktig stark böjelse, verklig kärlek får makt med honom.
De kvinnor som Blencker tillbad — tillbedja är ej det samma som att älska, ej under alla förhållanden åt minstone — fordrade vanligtvis icke verklig kärlek, om de också, i fall de voro ogifta, hvilket dock ingalunda var fallet med alla, på det högsta önskade att gifta sig med honom: de nöjde sig mycket ofta med att blott låta sig tillbedjas.
Men en gång kom kärleken själf och tog hand om Fabian Blencker. Han var ”dödligt kär”, såsom det heter, i en ung kvinna hvilken han lärt känna i en familj som tillhörde hans vänner, och kärleken fick svar, ett varmt, uppriktigt svar.
»Inte kan det där vara något parti för den rike,
