Blencker», sade de som märkte huru det stode till. »Han skulle ju kunna gifta sig med hvilken förtjusande arftagerska som hälst eller åtminstone med en bättre flicka ur societeten.»
Emma Karlsson var icke någon »bättre» flicka, och en »förtjusande arftagerska» kunde hon ännu mindre kallas. Hon var en vacker flicka, en god flicka, en tämligen bildad flicka och en mycket arbetsam flicka, men hennes far hade varit en fattig skomakare som haft den svagheten att vilja gifva sin dotter, sitt enda barn, en »bättre uppfostran», det vill säga, att han kostat på henne en dyr skolundervisning. Det var skomakargubbens fåfänga, att dottern skulle lysa med sina kunskaper. Så sade grannarne, men mäster Karlsson hade nog drifvits af något högre och ädlare begär, trodde de som kände honom närmare.
Emellertid dog skomakaren innan dottern hunnit fullända sin skolbildning, men detta hindrade henne icke att söka och äfven få plats som lärarinna i ett enskildt hus. Hon hade att välja mellan att föda sig med nålen eller med boken. Hon valde boken, kanske ej så mycket därför, att hon mer älskade boken, men af den orsak, att lärarinnekallet syntes henne mindre mödosamt och mer aktadt. Så sväfvade det för henne i hennes ungdomliga, af all erfarenhet oberoende föreställning. Om någon inre kallelse eller särskild förmåga var ej fråga. Hon måste förtjäna sitt lifsuppehälle. Det var hela orsaken. Mäster Karlsson hade lemnat henne på bar backe, och det i själfve Besvärsbacken. Det är ej alla unga flickor som kunna raskt besluta sig för ett lefnadsyrke.
Emma Karlsson var mycket ung, knapt sjutton år, då hon antogs till lärarinna i fabrikör Spoles familj för
