till hundrafemtio riksdaler och dess utom erhållit några små gåfvor vid hvarje jul. Hon höll sig blott på så stort afstånd som möjligt från välgöraren, ehuru hon visst icke ville göra honom ledsen. Hon tog sin tillflykt till Majken, Fiken och Lisen och ville hällre, att de skulle tråka ut henne än att fabrikören utförde det värfvet. Att hon skulle tråkas ut, det ansåg hon vara sin uppgift. Men det kunde finnas olika sätt.
»Har du gifvit akt på, att rike Blencker gör tätare besök här än någonsin förr?» sade fru Spole till sin man.
»Hm! det har jag nog märkt,» sade fabrikören.
»Men du tycks inte begripa orsaken till de flitiga besöken,» fortfor frun.
»Hm! Hvad menar du?»
»De där karlarne begripa då aldrig något! Jag ser nog, att han hälst slår sig ned i flickornas rum, i fall han möjligtvis kommer åt.»
»Å fan!» utropade fabrikören som började tro sig se klarare än nyss förut. Han hade verkligen hyst några misstankar på, att Blencker, känd tillbedjare af fruar, kommit dit för fru Spoles skull, hvilket visserligen förargat fabrikören ganska mycket, utan att likväl göra honom djupt olycklig. Men när han fann, att den misstanken vore ogrundad och ganska tydligt erinrade sig, att Blencker verkligen, såsom frun sagt, hälst sloge sig ned i flickornas rum, vardt han het om öronen.
»Det får inte fortfara!» utropade han mycket ifrigt och såg ond ut.
»Kors, hvad du tar illa vid dig!» anmärkte frun och betraktade honom med ett par ögon, som fabrikören fann riktigt närgångna. »Du skulle väl inte inbilla dig,
