som en trälinna både af dem och deras mor. Men den hårda behandlingen utvecklade hennes själsförmögenheter mer än hvad fallet brukar vara med de flesta trälinnor, och hennes sinnesstyrka vann också större fasthet.
Hon såg ganska bra ut, och husets grannar och vänner brukade kalla henne »Spoles vackra gurvernant». Det tyckte fru Spole icke illa om, ty hon hade alltid älskat vackra möbler och små vackra hundar. Unga Emma tycktes i fruns ögon kunna räknas till en af dessa husliga prydnader. Men fabrikören själf, gammal kännare, uppskattade Emmas utseende ur mycket högre synpunkt och ansåg henne icke för ringa såsom föremål för en liten kurtis.
»Jag har nog märkt, att min man, den gamle token, gör sig till för Emma, den slinkan», sade fru Spole till en af sina förtrogna vid ett litet trefligt elfvakaffe, »och det riktigt gläder mig, för nu behöfver han inte fjäska för några fruntimmer utom hus. Nu håller han sig hemma, och det faller sig mycket billigare . . . Ja, kära du, du vet hur karlarne äro.»
Men så kom rike Blencker oftare än förr i Spoles hus. Emma hade då i fem år där fortsatt sitt slafarbete hvilket förvärrades för hvarje år, ju äldre Majken, Fiken och Lisen, de tre spolingarna, såsom husets pigor kallade dem, vordo. Hon kände sig många gånger upptröttad, men tänkte aldrig på att lemna tjänsten, emedan tacksamheten för makarne Spoles välgörenhet mot henne höll henne kvar.
Fru Spole hade inpräglat hos henne, att det varit endast af kristlig barmhertighet som hon upptagits i en aktningsvärd familj. Visst var fabrikörens välvilja något närgången på den senare tiden, men Emma vågade icke visa sig otacksam. Hon hade ju fått sin lön höjd ända
