få ett nytt anfall, men icke af skratt, utan af gallfeber. Hon jagade den »otacksamma slynan» genast ur sitt hus. Innan aftonen måste Emma befria den djupt förorättade fru Spole från sin förhatliga åsyn.
»Ett sådant intrikat stycke!» det var fru Spoles afskedshelsning. »Att så löna oss för alla välgerningar! Att ställa till kärleksintriger i mitt hus, inför mina små, oskyldiga barns ögon!»
Fabrikören instämde i sin hustrus vrede. Äfven han ansåg sig djupt förnärmad.
»Så lönas vår gästfrihet!» utropade han. »Den der snobben Blencker får aldrig sätta sin fot öfver min tröskel.»
Det försökte icke häller Blencker, åt minstone icke under de närmaste månaderna. Han brydde sig föga om familjen Spole. Hans kärlek till Emma upptog hela hans tid, och detta räckte nära på ett halft år. Efter den tiden började han åter visa sig i sällskapslifvet. Om något giftermål talade han icke, och då var man naturligtvis så grannlaga, att man ej frågade honom. Det var endast några få bland hans närmaste ungkarlsvänner som togo sig den friheten att bry honom för den vackra guvernanten. Då log han blott, plirade med ögonen och sade i förtrolig ton: »hon är, fan i mig, ganska söt», eller också började han något nytt samtalsämne.
Han var fortfarande kär i Emma, enligt hvad han själf trodde, men sällskapslifvet kunde väl icke helt och hållet försummas. Fabian Blencker vore ju verldsman, och en sådan har många pligter att uppfylla, i synnerhet under »säsonen».
Emma älskade sin Fabian, och det med ett varmt och uppriktigt kvinnohjärtas hela styrka. För henne var
