han icke verldsmannen och ännu mindre »rikskurtisören» och »snobben», såsom en och annan kallade honom, ehuru det var högst få som icke lofordade honom: han var den älskvärde och älskade man som befriat henne från slafveriet i Spoles hus. Hon hade slutligen kommit till den insigt, att det varit ett ovärdigt slafveri som man där pålagt henne samt att hon ingalunda varit skyldig någon tacksamhet mot herr och fru Spole.
Fabian hade öppnat hennes ögon i det afseendet. Det var för öfrigt han som lärt henne glädja sig åt lifvet. Han var så hjärtlig, så lefnadsfrisk och såg alt från den glada sidan. I hans sällskap kände Emma sig riktigt uppmuntrad. Han var mycket förledande. Icke talade han med sin älskade om lifvets högre sträfvanden, men om dem hade hon själf blott en otydlig föreställning. Undervisningen i den för öfrigt så utmärkta och vidt berömda skolan hade icke förberedt henne för sådana tankar. Det »högre» i den skolan bestod i utanläsning af katekesen, bibliska historien och en hel mängd psalmverser. För öfrigt hade hon fått lära sig åtskilligt af två eller tre främmande språk och inhemtat några kunskaper som kunna bilda en grund för en djupare lifsåskådning, men leda till ungefär ingenting, i fall ej med dem förenas tanken på ett säkert lefnadsmål, ett säkrare än det som säges ligga i kvinnans uppgift att vara ett blott bihang till mannen.
Emmas bildning var kanske större än Fabians, men det ville icke säga synnerligt mycket. Hon såg i alla fall upp till honom såsom till den hvilken frigjort henne och lärt henne lefva, och han var, som sagdt, mycket förledande.
Ville han gifta sig med henne? Därom var Emma fullt öfvertygad, men då han icke talade därom, ansåg
