kanske ej så usel som flera af hennes olyckssystrar, hvilka äro öfverlemnade ej blott åt skammen, utan äfven åt nöden, men med »hederligt» folk fick hon dock icke hafva något umgänge.
»Den där mamsell Karlsson är visst en ganska hyglig människa», hette det bland det hederliga folket, »men . . . herre gud! inte kan man umgås med en mamsell som har barn och därtill uppfostrar dem hemma hos sig.»
Äfven för barnen drog det hederliga folket sig undan. De hade ju ingen far och en mamsell till mor. Icke kan man släppa sådana in till sig. Man rycker på skuldrorna åt dem, till och med då de hunnit mognad ålder.
Det är dessa barn och deras mor som skola bränmärkas. Fadern åtnjuter allmän aktning, väljes till kyrkoråd, stadsfullmäktig och kanske riksdagsman. I de offentliga församlingarne talar han med stor stränghet mot »sedeförderfvet, som alt mer griper omkring sig,» och så får han naturligtvis vasen, kanske äfven nordstjärnan. Så gick det med Fabian Blencker, så går det med tusentals andre af samma skrot och korn.
Ja, det är, som jag sagt, icke annat än en gammal historia som är grufligt hvardaglig, men emedan jag hade en sådan där Fabian bland mina kort, kunde jag icke underlåta att draga fram honom.
——————
