Ett bröllop vid Packartorgsgatan.
»Se, där har jag min man!»
Det var ett utrop som träffade mig en morgon för några och tjugo år sedan på Myntgatan, och Erik Modén, en af mine gamle vänner på den tiden, kom med ursinnig fart mot mig.
»Hvad står på?» sporde jag.
»Du skall bli marskalk i afton!» förklarade Modén.
»Marskalk! Hvad menar du?»
»Hvad jag menar! Förstår du inte hvad marskalk vill säga? Marskalk på ett bröllop, ett mycket trefligt bröllop . . . det vill säga, om du vill hjälpa till att göra det trefligt . . . Se så, stå inte och stirra på mig så där. Du må väl inte inbilla dig, att det är jag som gifter mig? Nej, gud vare lof! Och likväl har jag varit i det grufligaste bryderi.
Han såg onekligen angripen ut. Hvad jag minnes honom väl från den där morgonen på Myntgatan! När jag nu sitter och ser på hans gamla, mycket gulnade kort med namnet i baklutande skrifstil och i K. M:s kansli i små sirliga bokstäfver på en rad under namnet, framträder den morgonen i klar dager, och med den följer en hel rad äldre minnen om många glada stunder
