99
ohjelpligt vill falla. Den ädle furst Gagarin står på denna punkt. Hans lycka, hans anseende, ja, sjelfva hans ädelmod uppkalla tusende stämplingar till hans undergång. I denna kris skulle den ringaste handling af egenmäktighet i hans embetes kall lätt bli ett vapen i hans fienders händer, och derför skall den gamle veta att akta sig. På den vägen skall ni ingenting vinna för er vän.
— Jag finner att hans undergång är besluten, oåterkalleligen besluten. Öfverallt omöjligheter, omöjligheter, omöjligheter! — utropade han och stampade med foten. — Förlåt mig, ädla furstinna! Men det förfärliga ödet… Gud vare honom nådig! Det finnes då ingen räddning.
— Den skulle ej finnas, om icke… — Natalia hejdade sig, hennes kinder skiftade färg, det syntes att en strid försiggick inom henne.
— Den skulle ej finnas om icke? — upprepade Hysing, sedan han med återhållen andedrägt väntat att få höra slutet på denna premiss.
Natalia tycktes beböfva en stund för att bekämpa sig innan hon kunde fullfölja; derpå återtog hon stadigt och liksom vägande på hvarje ord:
— Om icke ni begagnar er af mitt ädelmod.
— Tala, ädla furstinna, och ni skall aldrig hafva funnit edra ord tacksammare mottagna än af den otålige, som här väntar dem!
— Gå till kommendanten, som är närmaste mannen under gouvernören, smickra hans fåfånga genom en oinskränkt tillit till hans makt, och bjud honom att sätta hur högt pris han behagar för ett underslef med Stael von Holsteins afsändning.
— Hysing tog ett steg tillbaka och fästade sina ögon på Natalia med ett uttryck, som omisskänneligen afspeglade hela den bestörtning hennes ord uppväckte.
— Jag har försökt denna utväg.
— Och med hvad verkan?
— Han är obeveklig.
— Obeveklig, säger ni?
— Fullkomligt.
— Det är kanske hans fordringar som låta er finna honom idan, men, min herre, jag betalar hvad han begär.
— Hvad? återtog hon, då Hysing icke kunde återkomma från sin bestörtning, Ni synes obeslutsam, tvekande, förvånad.
