98
Djupt sårad af Staels liknöjdhet för henne och kärlek för en annan, steg med blygselns rodnad på Natalias kind, begäret till hämnd i hennes hjerta. Hade hon i det ögonblicket varit en drottning Kristina, skulle Stael kanhända blifvit en ny Monaldeschi; nu tvingad inom trängre gränsor af makt, tog äfven hennes hämd en annan rigtning. För att hämnas förakt med förakt och låta Stael förstå hur flygtigt det intryck var, han gjort på hennes hjerta och hur ringa saknad det qvarlemnade i hennes själ, gaf hon snart sitt samtycke till sin förening med Alexander. Sedan hon på detta sätt, så att säga, vändt den hämnande dolken mot sitt eget bröst, var det hennes stolthets angelägnaste omsorg att dölja hur svårt såret blödde. Anländ till Moskau, der hennes skönhet och hennes rang snart ådrogo henne allmän uppmärksamhet och hyllning inom hofvets kretsar, kastade hon sig, med rusig lust och svindlande fart i nöjenas hvirfvel. De många festligheterna som åtföljde czarens triumfdag, hade gifvit den yppersta läglighet dertill och blifvit verkliga triumfdagar för Natalia. Allt som hade öga och sinne för skönheten, fängslade hon vid sin dyrkan och behandlade som slafvar. Det var nu herrsklystnaden och stoltheten, som i detta sjudande hjerta intagit den thron som tillhört kärleken. I berusningen af ständiga segrar ville hon glömma att hon en gång varit besegrad.
Till denna punkt hade det kommit med Natalias hjerta, då hon blef det oförmodade vittnet till Hysings samtal med hennes tante. Då hon såg honom färdig att afträda, lemnade hon i förväg, och genom en annan dörr än den han hade att passera, rummet, och gensköt honom i en af de yttre salarne. Der trädde hon honom till möte med den imponerande hållningen af sin ståtliga gestalt, ställde sig i hans väg och sade, under det hennes fingrar vårdslöst lekte med den i briljanter infattade miniaturbilden af hennes trolofvade: — Det är för den svenska kapten Stael von Holstein, ni nyss anropat furstinnan, min tant. Men tro mig, min herre, hvarken hon eller gouvernören, furst Gagarin förmår uppfylla er önskan.
— Huru, ädla furstinna? — svarade Hysing. — Man säger dock att den sednare är både mäktig och ädelmodig, och lyckan har gifvit mig sjelf ett prof, som fullkomligen besannar det.
— Ni har rätt, min herre, men på furstens höga plats får man lätt fiender af afundsmän; och hafva dessa väl hunnit bemäktiga sig den högste herrskarens öra, så måste den afundade låta sitt ädelmod bevakas af försigtigheten om han icke
