147
nedtrycka honom i stoftet för dina fötter, i stället att nu, genom din vägran säga honom, att det är han som beherrskar dig…
— Min tant…
— Ha, ha, ha! Hur stolt han skall brösta sig bland sina kamrater! Och om ryktet om den förtjusning du väcker hinner honom, hur stolt skall han icke le åt de qval han vet sig förorsakat dig och säga: Den skönaste furstinnan i Moskau kunde vara min, om jag ville bevärdiga henne…
— Det går för långt, min tant!
— Det är du sjelf, som drifver det så vida. Man skulle vara bra obekant med karlarnes egenkärlek för att kunna förmoda något mindre.
— Är ni hitkommen för att förolämpa mig, min furstinna?
— Tvertom, emedan jag kom hit i den öfvertygelsen att de stolta Gagarinernas blod, som flyter i dina ådror skulle tala mäktigare än denna ovärdiga böjelse, som låter dig glömma hyad du är skyldig ditt namn, och ger det till pris åt den högmodige svenskens åtlöje eller ömkan. Farväl, min furstinna! Ni är obeveklig, jag märker det, och vill derför icke besvära er vidare. Om trenne timmar far jag sjelf att bönfalla hos Catharina. Om jag hos henne icke kan berömma mig af den gunst ni njuter, skall det kanhända smickra hennes höghet nog att se en Gagarin som suplikant, för att aflocka henne ett bifall.
Med dessa ord lemnade hon rummet.
20 Kapitlet.
Vi vilja nu återvända till klostret för att der uppsöka Ingeborg och göra oss bekanta med det öde, som drabbat henne, och huru hon befunnit sig i denna obekanta tillflyktsort.
Den list generalen mot Ingeborg användt, då han, under föregifvande att hemligen tillåta henne ett afsked med Stael, hvartill han sjelf ville föra henne i sin vagn, istället afreste med henne till klostret, der han, upptäckande för henne beslutet om hennes och systerns förflyttning till Kasan, sade sig för att undanrycka henne ett så grymt öde hafva fört henne till denna säkra tillflyktsort, der han anförtrodde henne åt en vördnadsvärd systers beskydd; samt det våld hon känt mot sig begånget, då det nekades henne återvända och dela de faror
