148
och den smärta som väntade en älskad syster; detta säga vi, hade till den grad upprört henne, att hon nära nog råkat i förtviflan, och tagit sin tillflykt till tårar, böner, hotelser och allt, hvarmed hon trott sig kunna beveka sin omgifning. Hon tänkte på hvad Stael skulle lida af sina felslagna förhoppningar och ovissheten om hennes öde, och hennes eget lidande blef derigenom dubbelt. De första dagarne voro förfärliga — ansigten, hjertan, murar, allt var lika kallt, lika stelt, lika obevekligt, under det hon sjelf tärdes af den mest brinnande glöd. Hon var som den vulkaniska elden i ett Hekla.
Sedan den tid var tilländalupen, inom hvilken, såsom hon visste, de svenska fångarne borde hafva lemnat Moskau, förändrades hennes sinnesstämning, och hon föll i ett djupt men stilla svårmod. Hon längtade icke mer till den frihet fångenskapen utom klostermurarne skänkte henne, sedan allt hvad hon älskat var henne beröfvadt. Stael och Ebba voro nu borta; hvad betydde det då, hvar helst hon befann sig? Det enda som i denna belägenhet skänkte henne någon slags glädje var lilla Sigrid, vid hvilken hon snart kände sig fästad med denna egna dragningskraft som qvinnohjertat eger till barnanaturen. Och abbedissan, som med nöje såg, att någonting kunde lindra Ingeborgs melankoli, tillät gerna flickan att vistas hos henne, så mycket hon behagade, under det hon likväl följde både henne och Ingeborg med sin noggranna uppmärksamhet.
Flickans späda ålder och barnsliga sinnelag, den vaksamhet som iakttogs vid de besök Hysing gjorde henne, samt den iakttagna försigtigheten att inom klostret gifva Ingeborg ett förändradt namn, voro å ena sidan nog stora hinder, och å den andra nog säkra garantier för upptäckten af hennes vistande der, genom Sigrid, hvarför hon i alla fall ansåg faran minskad, sedan man trodde Stael nära sjuttio mil från Moskau.
Så lefde Ingeborg stilla och undergifvet, underkastande sig ett öde, det hon icke kunde förändra.
Klostrets frid öfverensstämde med hennes sorgsna själs behof, och om icke tankan på det sätt, hvarpå hon blifvit ditförd, och det våld som qvarhöll henne der, stundom revolterat hennes sinne, skulle hennes lidande nästan försonat henne med detta ställe, blott för det heliga lugn, med hvilket det tillät henne öfverlemna sig åt sin smärta.
Så hade tiden förflutit ända till den dag, då den lilla boken tillförde Ingeborg den anförda helsningen från Stael. En hemlig aning öfvertygade henne, att den var från honom, ehuru
