161
med den skilnaden, att de nu fingo en obetvinglig kraft öfver hennes sinnen, emedan de visade faran i en bestämdare form.
Vid denna tid hade man börjat tala om en föreslagen utvexling mellan ryska och svenska fångar, emedan czaren, som behöfde skickliga officerare vid sin armé och räknade flera sådana i svensk fångenskap, var benägen till fördelaktiga medgifvanden. Underhandlingar voro redan började med svenska regeringen i Stockholm, och man väntade med hvarje dag att få höra det antal bestämdt, liksom hvilka grader, som skulle ifrågakomma. Häri tyckte Ingeborg sig se räddningsplankan, som skulle kunna föra hennes make till den säkra stranden, honom ensam, det är sannt; men det var också blott på honom hon tänkte. Hon hvälfde sina förslag hit och dit; de stannade alltid på samma punkt. — Ja — sade hon vid sig sjelf — det måste så gå, vi skola skiljas! — Tanken vexte hastigt till beslut. Med beslutet steg en tår i hennes öga, hon betraktade sin man hela dagen genom dess skimmer, och det föreföll henne, som om hon aldrig sett honom skönare, ädlare, mera värd att offra sig för.
Catharina var med czaren i Petersburg; till henne kunde hon således icke vända sig med sin bön om Staels befrielse, vid den omnämnda utvexlingen; det återstod henne blott ett val — det att vända sig till Natalia.
Natalia hade väl aldrig genom sin karakter vunnit Ingeborgs tillgifvenhet, men Ingeborg var ändå långt ifrån att rätt kunna fatta den, eller beräkna allt, hvaraf den var mäktig, Hon hade nyss erfarit, som hon trodde, ett så stort prof på Natalias godhet och välvilja; hvarför skulle hon icke äfven nu visa samma ädla sinne, då det blott gällde att fälla en förbön hos sin svärfar, gamla furst Gagarin, som förmådde så mycket i den ifrågavarande saken? Ingeborg var sjelf för enkel och ren att ens kunna ana till dessa mörka gömslen i menniskohjertat, der egoismen, med alla sina tjenstandar, dikterar de handlingar, som ofta lysa för verldens ögon i ädelmodets och dygdernas skenfagra drägt.
Ingeborg fattade alltså sitt beslut, och inseende vigten af den möjligaste skyndsamhet, till förekommande af alla hämndplaner från generalens sida, infann hon sig påföljande morgonen hos Natalia.
Hon fann henne i sin budoir, omgifven af allt hvad lyxen kunde uppfinna till förvekligande af lifvet, och sjelf, skön och behaglig som en gratie, höljd af indiska mussliner och spetsar, halfhvilande i en soffa och lekande med pendangerna i sitt briljanterade armband. Det var en skarp kontrast, som framställde
