160
— Att jag — gjort det i hemlighet, bevisar just att jag icke haft tillåtelse dertill.
— Och det tänker ni kan ostraffadt passera?
— Czarens redan erhållna nåd för mig och min vän hoppas jag är tillräcklig att befria oss från allt slags straff.
— Min dyra gemål! — afbröt furstinnan. — Edra frågor, ehuru det höres, att de endast äro diktade af den ömmaste omsorg för edra skyddslingar, kunna likväl hafva ett menligt inflytande på den unga frun, som ni ser är hon opasslig, ömtålig. — — Var lugn, ty det är czarinnan sjelf, som lånat sin hand till deras säkerhet!
— Nog, min furstinna! Och såvida edra förekommande afsigter äro vunna, hoppas jag ingenting vidare qvarhåller er? — Och han bjöd henne armen,
— Ni är förfärligt brådskande. Ni har ännu icke sagt den unga frun, fru Stael von Holstein, ett enda ord. Ni är så faderligen sinnad mot henne och man plär hafva så mycket att önska efter sådana vigtiga uppträden i lifvet. Jag har just glädt mig åt att få höra er vältalighet flöda.
Nu vände sig generalen till Ingeborg och sade:
— Som min drägt, lika mycket som furstinnans egna ord, bör säga er allt, ända till öfverraskningen af min egen närvaro här, torde ni finna det ganska naturligt, att jag icke finner några uttryck för de känslor, som för ögonblicket intaga mig; men ber er vara öfvertygad att de derför icke äro mindre lifliga, och att jag icke skall försumma ett lyckligare tillfälle att tolka dem.
Dessa ord, som generalen på ett eget sätt betonade, fingo derigenom en betydelse, som isade Ingeborg med fasa. Sedan han uttalat dem drog han sig kallt och bestämdt mot dörren, bugade sig och sade, till sin hustru:
— Ni torde ursägta, min furstinna, att jag icke bar tid att längre qvardröja! Men i fall ni behagar stanna ber jag er icke genera er för min skuld. Jag skall tillbakaskicka er vagn när helst ni behagar.
Men furstinnan, som icke fann mera skäl att här dröja qvar efter sin man, än skytten i banan sedan målet för hans prisskott borttagits, följde honom utan alla dröjsmål.
Tschammer hade varit förfärlig att åse, och det våld, hvarmed han sammanpressade sin vrede, lät Ingeborg frukta, att dess utbrott förr eller sednare skulle drabba så mycket obevekligare. Hon såg att vändningspunkten för Staels och hennes lycka var nära, och hon fattades af samma oroliga aningar som förut, men
